Alla inlägg den 19 juli 2008

Av Åsa - 19 juli 2008 20:40


... ute på gräsmattan utan stängsel trivs valparna bäst. De rymmer över kompostgallren så vi har gett upp... ;)



ANNONS
Av Åsa - 19 juli 2008 12:50


Så där som man läser om i sagor och ser på filmer så började vår katt Maxi jama och gå en kort bit. Hon vände sig om och tittade på mig och jamade och gick en bit till. Det var svårt att missförstå att hon ville att jag skulle komma så jag följde med henne. Först gick vi utefter grusvägen in hit där vi bor, sedan vek hon av in i värsta snårskogen. Vi pratade hela tiden och hon gick en kort bit före. En gång tappade jag bort henne helt och stod bara stilla och lockade och lyssnade. Då kom hon tillbaka och hämtade mig. Vi tog oss genom en massa gransnår och ris, kom ut i en liten glänta som vi gick tvärsöver. Framme vid bäcken vid en stor vindfälld gran stannade hon och jag stod också still och väntade. Tillslut började hon knorra och jag hann se ryggen på två svarta kattungar som försvann in under granen. Efter ett tag kom en lite smoke fram och tittade på mig.

     Så glad över att vi äntligen hittat dem så jag kunnat dansa så hade jag ändå sinnesnärvaro nog att fundera över hur jag skulle hitta dit igen. Mitt lokalsinne lämnar mycket övrigt att önska, om det ens existerar... Jag rev sönder ena tröjan jag hade på mig och snitslade mig ut ur skogen. Nu har jag varit tillbaka med en stor hink babyroyalcanin. Jag stod blickstilla och väntade och då kom alla fyra bäbbarna fram! De ser jättefina och friska ut, men det är ju svårt att veta något om hullet innan man kan lyfta dem eftersom de är riktigt långhåriga hela bandet. Jag flyttade mig en bit och då lockade Maxi fram två av dem till mathinken, jag har skurit en öppning i sidan på hinken så att de kan äta trots att locket sitter på som regnskydd.  Maxi var framme och spann och pratade och gnodde sig runt mina ben liksom för att visa att jag inte är farlig. När jag började gå så försvann alla igen som genom ett trollslag. Men jag hyser gott hopp om att kunna mata in dem, de är inte rädda för människor, det är bara helt nytt! Så nu ska jag gå dit så ofta jag kan och bara vara där så att de vänjer sig vid mig. Gissa vilken tung sten som föll från mitt hjärta i dag?!!

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se